Masterplan.
När jag gick hemifrån imorses hade vi ganska lite vatten. Detta har vit pratat om förut, men för att friska upp minnet måste vi alltså fylla på vattentanken på båten när det börjar ta slut. Så alltså. Imorses när jag åkte till jobbet råkade jag få syn på en liten röd lampa som ilsket stod och blinkade. Jag ignorerade den totalt och tänkte att jag tar tag i det hela när jag kommer hem. Jag menar, vem har tid att fylla på vatten i 45 minuter på morgonen innan det är jobbdags?
När arbetsdagen var slut cyklade jag hem i ösregn. Det gjorde att jag både var blöt och kall när jag väl kom hem. Det lockade inte det minsta att behöva gå ut och leta fram en slang och fylla på vatten. Inte det minsta! Därför valde jag en helt annan väg i livet. Jag lagade mat som inte krävde vatten och tog fram en cider ur kylskåpet. Ha! Jag 1, båtlivet 0. Det var ungefär så det kändes! Jag hade sedan storslagna planer om att sitta och få upp värmen halva kvällen fram till Mr. Fixit kom hem och då låtsas som om jag inte sett att vattnet var slut så att han skulle fixa det.
Jag kände mig extremt nöjd med den här planen. Sneaky sneaky. Men sedan hände något. Mitt samvete började prata med mig. Det gör ju ofta det när jag kommer på att jag ska lägga över ansvar på någon annan. Så det tog mig ungefär 30 minuter innan jag började plocka fram stövlar och regnjacka för att ta tag i vattenproblemet. Jag var halvvägs ut genom dörren innan jag insåg att jag inte kunde hitta nyckeln till att låsa upp ventilen. Det var då jag insåg att den röda, ilskna lampan plötsligt hade slocknat.
Och jovisst. Mr. Fixit hade redan fyllt på vatten!
Alltså.. Förstår ni känslostormen som kom krypande? Det var tacksamhet, lättnad, ångest, dåligt samvete..
Ja ja.. Problemet är i alla fall löst. Vi har vatten i tanken igen och jag slapp att gå ut i regnet.
