Uppföljningen.
Om jag fick äta upp mina ord gällande tandställningen? Oh ja! Herregud jag har haft ont i munnen. Och har fortfarande. Det där med att tänderna är ömma och känns som om de är på väg att lossna från sina fästen kan jag hantera. Att jag inte heller kan få ihop käkarna och därmed måste mosa all mat för att få den i mig utan att riskera kvävning kan jag också acceptera. Men blåsorna! Blåsorna är det en helt annan histora med.
Av någon anledning hade jag liksom glömt bort hur det är att få ett sår i munnen. Det där med att råka bita sig i läppen eller i kinden gör ju ont men hela läkningsprocessen hade jag förträngt. För det är ju inte så att såret bara försvinner. Det blir ju en sådan där härlig vit blåsa först. En blåsa som ömmar och kan ge upphov till obeskrivlig smärta om maten har den minsta lilla gnutta styrka i sig. Eller ketchup för den delen. Aldrig mer ketchup säger jag bara! Och det är sådana där blåsor jag har i absolut hela munnen nu. På insidan av läpparna, uppe på tandköttet, i mungiporna.. Ja.. På de flesta ställen där det finns mjukt kött som metall kan gräva sig in i.
Och läpparna har på grund av dessa blåsor svullnat upp. Jag har gått runt med sådana mastodontläppar att det har varit enormt svårt att prata ordentligt. Och varje gång jag försökt att dricka ur ett glas har jag snart kännt vätskan rinna längs med hakan och ner med halsen. Jag har just nu noll kontroll.
Det enda jag kan hoppas på nu är att det snart blir bättre.
Och fram tills dess knarkar jag värktabletter. Häpp!
